Dude, your manager is hitting on me

Det känns ju lite awkward nu, att bli dålig på att blogga igen, efter min insikt för ett tag sen om varför jag egentligen vill blogga. Men det blir ju lätt så, när det finns så mycket annat att göra.

Det är dock ingen ursäkt för mig, som oftast spenderar min lediga tid maraton-facebookande och läsande av DN.

Men jag har insett vad jag faktiskt vill göra. Jag har ju nu gett mig in i en ny bransch, där mat- och dryckeskultur är mitt främsta ämne. Och jag har tröttnat på att supa mig aspackad; istället vill jag spendera mina pengar på olika restauranger, äta ny mat och dricka nytt vin. För några kvällar sen var jag ute med två kompisar. Vi drack kaffe, bowlade, och gick på restaurang där vi rökte vattenpipa och drack oss igenom deras cocktaillista. Och det var trevligt! Det låter lite gay kanske.

Men inte lika gay som det här:

Min polare som jobbar på ett välkänt och väl ansett hotell här i stan, var ute med sina kollegor efter jobbet, och han ringde mig och ville att jag skulle komma. Så det gjorde jag. Och jag träffade hans kollegor, supervisor, och till och med hans manager; en ganska högt uppsatt man på detta välansedda femstjärniga hotell. De var ganska fulla allihopa, och efter ett tag kom de på den underbara idén att gå på karaoke. Karaoke här skiljer sig från svensk karaoke; man hyr ett rum tillsammans med en grupp vänner, och under en timme kan man sjunga och roa sig så mycket som möjligt. Min kompis manager var himla full, och han tittade på mig under hela tiden. Efter ett tag började han hasa sig närmare mig i soffan där vi satt. Och så började han tafsa på mig. Smekte mitt lår och grejer. Det var väldigt awkward, och jag drog undan mitt ben, men efter ett tag började han igen. Så jag puttade bort hans hand med min egen, och då försökte han hålla min hand! Vafan. Not cool man! Så jag gick ut för att ta lite frisk luft, och typ samla tankarna lite, och jag smsade min vän.

“Dude, your manager is fuckin hitting on me!”

Så han kom ut och skrattade och frågade vad som hade hänt, och jag berättade. Och han bara garvade. “I’m gonna tell everyone at work! That’s fucking hilarious!” sa han, och han ringde till och med folk och berättade om det.

Det hände inget mer som tur var. Nästa kväll var jag ute med samma vän igen, och vi träffade en annan av hans kollegor som jag känner sen tidigare. När vi mötte henne så hälsade hon inte ens på mig. Hon bara skrattade. Och retades. Jag berättade historien, och vi skämtade om det, men så sa hon “but it’s good! Maybe he can give you a job at the hotel!”

“What kind of job?” undrade jag. “A blow job? A hand job? You need to fucking specify what kind of job he would give me! I don’t want a job from him” utbrast jag.

Och det vill jag inte. Jag trivs på mitt nuvarande jobb, där jag inte behöver bli utsatt för sånt där.

Jobbet

Jag jobbar ganska mycket nuförtiden. En del saker har jag upptäckt under min tid på jobbet, till exempel:

1. Bröllopstårtor är ofta väldigt fina, men de smakar alltid skit. What’s up with that?

2. Det är lätt, och fett värt, att flörta med 40-åriga tanter för att få dricks.

3. Jag har blivit asbra på att göra kaffe.

4. Min supervisor, som borde bete sig professionellt, gör inte det, utan skämtar om tjejer och sex hela tiden. Askul, speciellt med hans tunga brittiska accent. “She was the fattest bird I’ve ever seen, but god, she sucked my nob well. She must have thought it was a bloody hot dog or something!”

Jag gillar mitt jobb. Jättemycket.

Not in training

Idag på jobbet höll jag på med att fixa med mitt, när chefen kom och frågade vad jag gjorde. “Fixar med mitt” sa jag, och hon skrattade och sa att jag gjorde på fel sätt. Och ja, jag gjorde väl inte på bästa sätt, men jag såg på henne medan jag pekade på “In training”-skylten på mitt bröst och sa att “den här tillåter mig att klanta mig ibland”. Men eftersom jag har jobbat på hotellet i en hel månad nu så sa hon att jag borde ta av den.

Varför vet jag inte, jag är väl alldeles för kompetent helt enkelt.

Jag gillar inte att jag var tvungen att ta av den. Med en “in training”-skylt så kommer man liksom undan med saker, man kan spela lite dum, och folk har förståelse. Nu är jag tydligen en hotellanställd som alla andra, och har krav på mig som alla andra. “In training”-skylten gav mig skydd och behaglighet, precis som ett mongo med cykelhjälm. Nu känner jag mig istället naken, ensam och vilse i en stor och grym värld. Hur ska det gå för mig?

Swedishness

Idag surfade jag in på australiska IKEA:s hemsida, eftersom jag vill åka dit och köpa grejer, typ lingonsylt och sånt, och jag var tvungen att kolla upp var det ligger. Väl inne på hemsidan så såg jag en länk som hette “Swedishness quiz” och jag tänkte, att den bara måste jag ju prova, jag kommer ju essa den. Nu handlade det visserligen inte speciellt mycket om svenskhet, det var mer en quiz angående ens lämplighet att jobba på IKEA.

Hursomhelst. Jag blev jävligt besviken när mitt resultat kom upp och sa “OH DEAR!”, till och med med versaler och utropstecken, och det förklarades hur olämplig jag var att arbeta på IKEA. Inte för att jag är intresserad av att jobba där, men vafan, jag är väl förmodligen mer svensk än tönten som utformade den där jävla Swedishness-quizzen.

Eller har jag blivit alldeles för australieniserad?

Det Sverige jag älskar

Sen jag kom till Australien har jag insett hur mycket jag älskar Sverige, och hur stolt jag är över att vara svensk. De värden vi står för, alla undersökningar som visar att Sverige är ett av de lyckligaste/friskaste/najsaste länderna i världen. Jag älskar att vi är ett av världens mest jämställda länder. Jag älskar (fast jag hatar det också hehe) att Sverige är så politiskt korrekt, och att vi bryr oss så mycket om små detaljer. Det är löjligt men gulligt liksom.

Detta Sverige älskar jag.

Jag hatar vissa attityder som man hittar runt om i världen. Jag hatar att pastorer i USA vill bränna Koranen, jag hatar att Frankrike vill skövla bort romska bosättningar. Jag hatar att Schweiz har förbjudit minaretbyggen. Och jag hatar att Sverigedemokraterna tog sig in i riksdagen.

Vi har nu sållat oss till de länder som ger främlingsfientliga krafter utrymme i politiken. Och det går inte att blunda för det längre, medial bojkott funkar inte, utfrysning från de andra partierna funkar inte. Nu måste vi bemöta dem ansikte mot ansikte. Och det finns väl två alternativ egentligen. Antingen börja behandla sd som ett parti, låta dem göra bort sig, så att deras väljare tröttnar och hittar ett bättre parti. För de kommer ju misslyckas, hehe partiet borde ju fallera inom de kommande fyra åren. Men vi vill ju inte riskera att de faktiskt klarar av att stanna kvar i riksdagen med sin ynkliga politik. Därför måste de andra etablerade partierna sätta fokus på samma saker som sd. Invandring, brottslighet och stöd för äldre. Allt det pratas om i övrigt är jobb och utbildning typ. Men de som röstar på sd  vill se förbättringar i invandringspolitiken. Inte nödvändigtvis för att sd ger ett bra alternativ, men för att de faktiskt bryr sig om den frågan.

Sossar som moderater måste alltså ge oss bättre lösningar där sd-väljare ser problem. Och om fyra år när Sverigedemokraterna är ute ur riksdagen, då kanske jag kommer hem igen.

Kvinnor som kör bil. Hah!

Som trogna läsare vet så älskar jag att se på världen med sexistiska och stereotypiska ögon. Idag: kvinnor är dåliga bilförare. Visst, nu är det ju så att jag inte ens har körkort själv, så alla kvinnor med körkort är antagligen bättre bilförare än jag.

Men! Igår på väg till jobbet så såg jag en vit van med texten “Australia Traffic Management” på sidan. Och det var två kvinnor som satt i bilen! Haha! Som om kvinnor skulle kunna sköta Australiens trafik. Haha! Roligt va?

Hur jag inte planerar att mitt bröllop ska bli

På hotellet får jag jobba främst i tre olika avdelningar, restaurangen, baren, och så bankettavdelningen. Där jobbade jag igår, och det var bröllopsfest.

Bruden och brudgummen var kines respektive portugis, och jag tänkte att då skulle jag minsann få se några snygga tjejer där, men det gjorde jag inte. Och innan bröllopet startade så hade jag fått veta att bruden hette Fiona, precis som prinsessan Fiona från Shrek, och därför drog jag en hastig slutsats att åtminstone hon skulle vara snygg. Visserligen är de flesta tjejer ganska snygga i brudklänning och allt, men jag blev ändå lite besviken. Och jag tänkte, varför jobbar jag här egentligen, om jag inte får se några snygga tjejer?

Sen tänkte jag på en annan sak också. Jag har ju alltid velat gifta mig nån gång (även fast jag vet att det är modernt och hippt att vara emot giftermål) men när jag observerade bröllopsfesten så tänkte jag på hur löjlig jag skulle känna mig om det var jag som satt där vid bröllopsbordet. Med jämna mellanrum började de övriga gästerna plinga med sina bestick för att få se en kyss av brudparet, och de krävde mer och mer hela tiden. Alltså, ibland vill man ju bara sitta ner med sin jävla mat och äta den istället för att vara tvungen att hångla upp sin fru hela tiden.

Sen kom bröllopsvalsen också, och den var ju också lite av en nagel i ögat för mig. De var inte så bra på att dansa. Och jag är ju ingen valsexpert heller, så jag tror inte jag skulle vara så mycket bättre. Och i slutet av valsen så böjde sig bruden bakåt sådär som man gör, och så vände de sig båda till kameramannen och log. Och jag visste inte om jag skulle ta det som ett sarkastiskt skämt eller om de var seriösa, men det var ju så jävla klyschigt.

Och det var lustigt också när jag gick runt och serverade vin till gästerna som tittade på bröllopsvalsen, många av borden var helt uttråkade och satt och gäspade och tittade åt andra håll. Haha. Det var roligt, men om nån skulle göra så på min bröllopsfest skulle jag ju vara tvungen att slå dem liksom.

Men de hade säkert jättetrevligt, de fick ju iallafall bli fulla, och de behövde inte stanna kvar till två på natten och städa. Jag önskar dem all lycka.

These better be the best lattes you’ve ever made

Den här veckan blev jag tränad i baren. Det är där jag vill vara. Det är där jag känner mig hemma. Inte (bara) för att jag är helt omgiven av alkohol, utan för att jag tycker det är så jävla roligt. Och av nån anledning tycker jag det är roligt även fast jag inte har en enda kund de första tre timmarna av mitt fem timmar långa pass.

Jag känner mig typ cool när jag plingar med kassamaskinen. Eller när jag vet skillnaden på en latte och en cappucino.

Och det var ju tur att jag visste det när the general manager (den absolut största tuppen i hela hönsgården) kom in för att ha möte med någon. Två latte skulle de ha. Och min kollega som tränade mig sa helt enkelt som det var: “These better be the best lattes you’ve ever made”. Fanns inget alternativ.

Och de blev ju ganska lyckade, men efter själva kaffemakande kommer ju ännu ett avgörande ögonblick där man måste bära fram kopparna till bordet där de sitter. Och jag tänkte på en annan “rolig” upplevelse för ungefär ett år sen, då jag, i ett sånt där typiskt viktigt ögonblick, snubblade i trappan och gjorde bort mig totalt. (Den gången gjorde jag bort mig så pass att jag var tvungen att skriva en låttext om det för att kunna bearbeta minnet och gå vidare. Det är sant, jag skrev verkligen en låttext om det. Haha.) Men det gick bra den här gången. Det gick bra.

Sophistication: a growing desperation

Eftersom jag är en så viktig person så var jag på cocktail party igår. Det åts canapéer och dracks champagne. Oerhört sofistikerat. Även oerhört sofistikerat att stappla ut från festen när den slutade klockan åtta på kvällen, och inse att man redan är full. Dels eftersom man var så sofistikerad att man inte åt middag, utan bara dessa små tilltugg, men också för att man var sofistikerad nog att utnyttja läget och få i sig så mycket gratis alkohol som möjligt. Det är ju sånt man gör på såna här tillställningar förstår ni.

Och trots all gratis dricka, så lyckades jag göra av med alldeles för mycket pengar på krogen efteråt. Hur hände det? Kanske var det den hutlöst dyra ölen. Det tillsammans med det faktum att jag drack många av dem. Eller att jag egentligen måste spara alla pengar jag har, och därför är allt över $5 för mycket.

Hursomhelst var det en grym kväll. Och jag börjar ju inte jobba förrän kl sex ikväll, så it’s all good.

Nostalgia

Tog en nostalgitripp igår. Jag började läsa min gamla blogg, och jag läste och läste i timmar, ända tillbaka till början av år 2009. Så mycket som hände då, en del som jag inte ens minns. Och jag insåg att det är där värdet i att blogga finns, inte att få en miljon läsare om dagen och bli typ Blondintobbe, utan för att minnas. Det här hade jag till exempel glömt. Men jag minns nu, och det var sjukt kul.

Jag läste också alla kommentarer till alla gamla inlägg. Hatkommentarer och älskkommentarer. Och jag minns min favoritgöteborgare (kan man verkligen ha en sån?) Charmelie som kommenterade flitigt, och vars blogg jag börjat läsa igen, och jag skrattar lika mycket som alltid. Jag älskar henne. Jag vill föda hennes barn (Va? Vaddå, genom snoppen eller? Usch och fy och inte minst – aj!). Jag minns när jag var arbetslös och hur mycket allt sög, ända till jag fick min första lön från nya jobbet, på 600 kronor. Det var en av de bästa dagarna i mitt liv.

Jag hade jävligt trevligt åt att minnas allt det här igår kväll, och eftersom jag vill ha lika trevligt om ett år när jag läser gamla inlägg från Australienbloggen, så ska jag verkligen försöka börja skriva igen.