These better be the best lattes you’ve ever made

Den här veckan blev jag tränad i baren. Det är där jag vill vara. Det är där jag känner mig hemma. Inte (bara) för att jag är helt omgiven av alkohol, utan för att jag tycker det är så jävla roligt. Och av nån anledning tycker jag det är roligt även fast jag inte har en enda kund de första tre timmarna av mitt fem timmar långa pass.

Jag känner mig typ cool när jag plingar med kassamaskinen. Eller när jag vet skillnaden på en latte och en cappucino.

Och det var ju tur att jag visste det när the general manager (den absolut största tuppen i hela hönsgården) kom in för att ha möte med någon. Två latte skulle de ha. Och min kollega som tränade mig sa helt enkelt som det var: ”These better be the best lattes you’ve ever made”. Fanns inget alternativ.

Och de blev ju ganska lyckade, men efter själva kaffemakande kommer ju ännu ett avgörande ögonblick där man måste bära fram kopparna till bordet där de sitter. Och jag tänkte på en annan ”rolig” upplevelse för ungefär ett år sen, då jag, i ett sånt där typiskt viktigt ögonblick, snubblade i trappan och gjorde bort mig totalt. (Den gången gjorde jag bort mig så pass att jag var tvungen att skriva en låttext om det för att kunna bearbeta minnet och gå vidare. Det är sant, jag skrev verkligen en låttext om det. Haha.) Men det gick bra den här gången. Det gick bra.

Sophistication: a growing desperation

Eftersom jag är en så viktig person så var jag på cocktail party igår. Det åts canapéer och dracks champagne. Oerhört sofistikerat. Även oerhört sofistikerat att stappla ut från festen när den slutade klockan åtta på kvällen, och inse att man redan är full. Dels eftersom man var så sofistikerad att man inte åt middag, utan bara dessa små tilltugg, men också för att man var sofistikerad nog att utnyttja läget och få i sig så mycket gratis alkohol som möjligt. Det är ju sånt man gör på såna här tillställningar förstår ni.

Och trots all gratis dricka, så lyckades jag göra av med alldeles för mycket pengar på krogen efteråt. Hur hände det? Kanske var det den hutlöst dyra ölen. Det tillsammans med det faktum att jag drack många av dem. Eller att jag egentligen måste spara alla pengar jag har, och därför är allt över $5 för mycket.

Hursomhelst var det en grym kväll. Och jag börjar ju inte jobba förrän kl sex ikväll, så it’s all good.

Nostalgia

Tog en nostalgitripp igår. Jag började läsa min gamla blogg, och jag läste och läste i timmar, ända tillbaka till början av år 2009. Så mycket som hände då, en del som jag inte ens minns. Och jag insåg att det är där värdet i att blogga finns, inte att få en miljon läsare om dagen och bli typ Blondintobbe, utan för att minnas. Det här hade jag till exempel glömt. Men jag minns nu, och det var sjukt kul.

Jag läste också alla kommentarer till alla gamla inlägg. Hatkommentarer och älskkommentarer. Och jag minns min favoritgöteborgare (kan man verkligen ha en sån?) Charmelie som kommenterade flitigt, och vars blogg jag börjat läsa igen, och jag skrattar lika mycket som alltid. Jag älskar henne. Jag vill föda hennes barn (Va? Vaddå, genom snoppen eller? Usch och fy och inte minst – aj!). Jag minns när jag var arbetslös och hur mycket allt sög, ända till jag fick min första lön från nya jobbet, på 600 kronor. Det var en av de bästa dagarna i mitt liv.

Jag hade jävligt trevligt åt att minnas allt det här igår kväll, och eftersom jag vill ha lika trevligt om ett år när jag läser gamla inlägg från Australienbloggen, så ska jag verkligen försöka börja skriva igen.

Facebook-problem

Inte bara bor jag mitt i stan, jag jobbar mitt i stan också. Jag har precis börjat en nio månader lång praktik på ett 5-stjärnigt hotell. Härligt folk och ett roligt jobb, och jag stormtrivs. Jag har dock ett dilemma. Min chef vill lägga till mig på Facebook. Svarar jag ja så betyder det att hon kan se alla mina inte så professionella bilder, och läsa mina inte så professionella statusar. Om jag svarar nej så betyder det att jag inte vill vara kompis med henne och det är väl inte så professionellt det heller… Hm.

Anyoung, ni hao, konichiwa

En gång i månaden eller nåt gör jag ju ett försök att återuppliva bloggen, så nu är det dags igen. Jag har flyttat in till stan nu, och jag älskar det. Gångavstånd till Darling Harbour, CBD och Chinatown. Chinatown är underbart.

Chinatown (som trots namnet består till 50% av koreaner, vietnameser och japaner) bjuder på restauranger som aldrig stänger, spelarkader som ger instruktioner på konstiga språk (fast jag vinner ändå) och nattklubbar där precis alla är asiater, och precis alla således gapar när de ser mig äntra slagfältet.

Att bo här i navet av asiatisk kultur i Sydney får mig att känna 3 saker.

1. Kultiverad. Jag har ingen aning vad som händer när mina asiatiska vänner beställer mat åt mig, men när maten kommer så öppnar de ett hål i bordet där det visar sig finnas en brasa, sen tänder vi eld på skiten. Och jag äter med pinnar!

2. Lång. (Nuff said)

3. Utstött. En fredagnatt stapplade vi ut från krogen och var sugna på soju, koreansk vodka, så vi gick till en koreansk restaurang i närheten. Väl där så fick vi inte komma in. ”Is it because we’re white?” fräste en av mina vänner, fast det nog mest berodde på att restaurangen var helt full plus att jag och mina vänner var helt fulla också. Men det är första gången jag hört en vit människa dra upp raskortet, utan att skämta. Haha men jag tog det som ett skämt ändå.

Första intrycket

Jag jobbar nuförtiden på ett café här i Sydney. Hårt arbete och intellektuellt understimulerande, men jag gillar det ändå, för mina kollegor är roliga, och jag tjänar pengar.

Cafét är beläget i Circular Quay, kommunikationscentral mellan färjor, bussar och tåg. Så jag ser många människor på väg till sina jobb på morgonen. Affärsmänniskor.

Vi har blivit hjärntvättade om vikten av att vårda sitt utseende i den här branschen (därav skoluniform och varningssystem för regelbrott) och jag har insett att det spelar väldigt stor roll.

Blev just avbruten av housekeeping. Är det inte ironiskt att man måste städa innan de kommer, för att inte få en varning för att ens rum är för stökigt? Jag menar, vad är de till för isånafall?

Igår jobbade jag under frukost och lunch, och en man kom in till cafét för att köpa en kaffe. Och jag tittade på honom och hans kostym. Perfekt passform. Välputsade bruna läderskor. Solglasögon uppsatta i pannan (inte på huvudet så som vi vanliga dödliga gör det, utan i pannan, för att inte förstöra håret). Och jag undrade, hur mycket betyder det visuella intrycket? Är han en så slug affärsman egentligen, eller är det bara ytligt? Lever han det glamorösa livet, med hotellrum på 40:e våningen på Shangri-la, eller var han tvungen att ta lån från banken för att ha råd med morgonkaffen han köpte?

Till slut gick han, men jag började observera alla kostymnissar som passerade cafét. Vissa gav samma intryck, och de kanske är framgångsrika företagsledare, men vissa, även om de bar slips och kostym, såg mer ut att jobba som revisorer på en $2-butik.

Jag minns vad nån nån gång sa, förmodligen i en maffiafilm eller liknande, att köper man en kostym för $1.000 så ser det ut som en kostym för $1000, men köper man en kostym för $5.000 så ser det ut som en $20.000-kostym, och det stämmer nog. Men det dröjer innan jag har råd med den kostymen.

Midsommar

Dagen till ära hade det arrangerats ett Swedish Midsummer Party. Arrangörerna var ironiskt nog ASA (Asian Students Association), men det lyckades vara ganska svenskt ändå, och aldrig har jag sjungit med en Per Gessle-sång med sådan inlevelse. Jag försökte förklara midsommartraditionen för några asiatiska vänner, och pekade på midsommarstången som stod mitt på dansgolvet.

”It’s a giant dick covered in flowers that penetrates the ground to symbolise the fertilization.”

”We dance around it and act like frogs, and we sing about the frogs. And the song is called ”The little frogs’.”

Och idag insåg jag, att min fina midsommarhälsning på Facebook tydligen löd ”Trevlig midsommar”, och inte ”glad midsommar” som ju sig bör. Orka glömma sitt modersmål.